Tusingar!

På lördagen var det dags för mig att testa min form lite. Jag har ju som sagt typ bara ett tävlingstempo (just nu ligger det där runt 04:36-0:40min/km) och egentligen borde det finnas fler växlar att lägga i  så att tempot på 10 kilometer skulle vara långt ifrån tempot på halv- och helmarathon. Nu har jag ju inte haft någon riktigt snabbträning alls utan mina intervaller har legat på över 1 km och tempot just runt 04:40min/km så egentligen är det inte så konstigt att det känns ”bekvämt”.

Nu var det i alla fall dags att öka tempot och det genom att köra 5 x 1 kilometer i snabbare fart än någonsin tidigare. Jag har aldrig förut sprungit en kilometer i 04:00min/km och nu var instruktionerna att den långsammaste intervallen skulle gå i just det tempot…

Först sprang jag 2,5 kilometer uppvärmning och sen var det dags för tusingarna.

Första intervallen gick på 03:51 och det kändes inte sååå farligt. Tjoho då hade jag sprungit snabbaste intervallen någonsin! Sen gick resten på 03:48 min/km – 03:52min/km. Benen kändes bra men det känns att jag inte är van vid de här farterna. Hade svårt att hitta ett flyt i löpningen och ibland glömde jag bort att andas… Men nu kommer så här snabba intervaller att finnas med i mitt träningsprogram så det är bara att vänja sig! Blev spyfärdig i slutet av de sista intervallerna men det tog bara ett par minuter så återhämtade sig kroppen. Tar det som ett bra tecken! Nu måste jag få in i hjärnan också att jag kan springa fort. Har en sån mental spärr på typ 04:20min/km!

Långpass söndag

Efter vadproblemen har jag fått ta ett steg tillbaka på långpassfronten. Före jag fick ont så låg långpassen på 28-30 kilometer och första längre efter skadan var 15 kilometer. Nu är jag uppe i över 20 kilometer och dagens långpass blev 22,5 kilometer så det börjar sakta men säkert ta sig igen.

Den här söndagen började med hotellfrukost och hundutställning med brorsan + familj och sen fick jag sällskap av brorsan på långpasset också! Jag sprang 7 kilometer ensam, sen 7 kilometer med brorsan och så resten ensam igen och som vanligt gick tiden mycket snabbare med sällskap än om jag skulle ha sprungit hela själv. Löpningen gick bra idag, lite väl mätt av frukosten kanske och lite trött i ländryggen av gårdagens tävling men annars fin känsla. Och bästa av alls är att vaden inte alls känns av!

Iskaffe efter långpass är en favorit som jag hade glömt bort! Så gott efter ett svettigt långpass!

Tävlingsvana

Ni som har läst bloggen vet att mina tävlingsnerver inte är de bästa… Blir äckligt nervös före lopp och kan inte riktigt njuta av loppet för att jag är så nervös. Helt onödigt och något som jag försöker jobba på. Jobba på genom att tävla oftare och genom att träna på tävling, alltså inte ta varje tävling så allvarligt.

Idag var det dags för en tävling och det här var just en tränings tävling. Jag har tränat på som vanligt den här veckan före, enda ändringen jag gjort är att jag sprang på morgonen igår istället för på kvällen för att hinna få ens lite utvilade ben. Den här tävlingen passade riktigt bra in i mitt träningsschema också för på schemat hade jag idag 10 kilometer testlöpning och tävlingen var 10 kilometer.

Tävlingen heter Premiärloppet och är en ganska liten tävling. Som vanligt var det mer män än damer med och jag skulle gissa att vi var 8-10 damer med på den längre sträckan.

Tävlingssträckan går i ett ganska öppet landskap och första 5 kilometerna var ganska blåsiga. Jag hade som vanligt svårt att hitta nån löpare att ligga i rygg på (tycker det är svårt när nån annan bestämmer rytm och fart) så jag sprang ensam och det märktes nog på medeltempot också. Sen när vi svängde efter första halvan så gick det lättare och jag kunde trycka på lite mer. Nåt riktigt bra tryck i steget fick jag ändå aldrig och egentligen var jag lite för bekväm av mig idag… Hade de så skönt i 04:35-04:38min/km att jag inte kom mig för att öka. Var dessutom första dam redan från start så jag hittade heller inte motivationen till att springa i kapp någon av herrarna före mig.

I mål kom jag på 45min37sek och som första dam. Skulle nog ha velat ha lite mer tryck i steget och en tid under 45 minuter men så här blev det idag! Kanske har jag också tagit ett steg närmare att inte vara dödsnervös före varje tävling. Det var ju ändå riktigt roligt att tävla idag också!

Snabbdistans och sällskap

Idag fick jag skriva på ett efterlängtat kontrakt och därmed har jag min första fasta tjänst. Det känns helt fantastiskt roligt att få fast jobb på en arbetsplats där jag trivs som fisken i vattnet och det var med den känslan i kroppen som jag begav mig ut på kvällens pass. Planen var 14 kilometer i bekvämt men ändå lite snabbare tempo. Började lugnt och letade mig sedan ner till ca. 05:10min/km som kändes bra. Efter 6 kilometer mötte jag en bekant löpare, en av äldsta brorsans kompisar, och fick sällskap av honom. Direkt med sällskap så trappades tempot upp och vi låg runt 04:45min/km istället, så kul! Både med sällskap och med mera fart i benen!

Efter att vi sprungit cirka 5 kilometer tillsammans så fortsatte jag ännu 2 kilometer i 04:35min/km och så en nerjogg på det. Totalt 14 kilometer i bra tempo och härmed förklarar jag min förkylning besegrad!

Fantastisk löpväder hade vi ikväll också!

En plan

Jag har haft lite delade känslor om mitt kommande marathon, Köpenhamn marathon. När vi med pappa beställde resan för några månader sedan så var jag super taggad, träningen hade gått så bra hela vintern och ett nytt PB kändes inom räckhåll. Men nu efter snart en månad av skador och utebliven löpning så känns det inte lika roligt längre. Jag önskar att jag kunde vara en sådan som springer marathon för upplevelsens skull och för att njuta av stämningen och så vidare men jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det inte är jag. Jag vill känna att jag är i riktigt bra form om jag ska springa och jag vill veta att jag har chans på ett nytt person bästa även om man ju förstås aldrig sedan vet hur det går under loppet och hur formen är just den dan… Dessutom vill jag inte springa ett marathon om vaden/foten inte är helt bra för annars blir det antagligen en lång viloperiod efter den påfrestningen för 42,2 kilometer lär ju inte göra en skada bättre.

Så nu har jag bestämt så här: på vappen (alltså om 3 veckor typ) springer jag ett halvmarathon och testar formen och efter det bestämmer jag mig om jag ska springa i Köpenhamn eller inte. Går det inte bra på vappen så far jag till Köpenhamn bara som åskådare för resan är ändå betald redan men går bra så springer jag. Skönt att ha e plan. 

Käppar i hjulet

Det vill sig inte riktigt med min löpning just nu. Förra helgen sprang jag ett långpass på söndagen och förut över att själv löpningen gick trögt så skulle man dessutom efter passet ha kunnat spela fiol på den sena som går över utsidan av vaden. Den var så SPÄND! Vet inte vad som hände för det är inte den som har varit sjuk tidigare utan det här var en ny smärta. Det hjälpte ändå med massage, strecth och voltaren så jag kunde faktiskt springa på måndag och onsdag utan smärta. Men så på onsdag kväll så började halsen klia och sedan fick jag stegring och halsont så nu har löpskorna fått vila sedan dess. Har känt mig tillräckligt sjuk för att inte kunna springa men ändå inte tillräckligt sjuk för att kunna vara hemma och vila, värsta sorten tycker jag för då tar det oftast längre innan det går över.

Så istället för att springa så har jag de senaste dagarna bland annat haft bästis-häng på stan, kvalitetstid med bästa Leo och extra tid över för Candy. Fint det också men nu längtar jag efter träningen och idag tänkte jag faktiskt försöka springa lite. Halsontet har bytts ut mot snuva och det brukar vara ett bra tecken att det börjar gå över så snart blir det en löprunda i solen!

Ett kvalitetspass

Jag fortsätter pröva mig fram med löpningen. Sedan senast har jag sprungit 15 kilometer i söndags och idag vågade jag mig på ett lite snabbare pass. Inga intervaller ännu men ett stegrande pass på 14 kilometer där jag började i 05:45min/tempo och ökade tempot hela tiden tills sista kilometerna gick i 04:40min/km. Det kändes ok i fot och vad så bara det inte blir värre nu efteråt så ska jag nog våga mig på ett till kvalitetspass ännu den här veckan. Köpenhamn marathon är som sagt skrämmande nära och just nu känns ett PB på marathonsträckan långt, långt borta Vet ju att jag har uthålligheten som krävs men farten finns inte riktigt där.  Men vet vem, kanske det kan hände mycket på två månader? Hoppas på det. 

Försiktigt förväntansfull

Eftersom foten inte blev sjuk av onsdagens pass så vågade jag mig ut på nytt igår. Den här gången fick jag sällskap av pappa, brorsan och hans kompis. Kul med sällskap!

Vi sprang 11 kilometer och också det gick bra! Ingen smärta utan igen bara en viss stelhet i vrist och fot. Så skönt och jag njöt så av att få springa! Min puls är dock högre än på mycket längre men jag tror det ger med sig bara jag kommer igång på riktigt med löpningen igen. För två veckor löpvila borde nog inte ha tagit så mycket på konditionen att pulsen skulle stiga med 10 slag…

Jag var så rädd att jag inte skulle kunna springa under påsken! Vill ju passa på när jag har fyra dagar ledigt och då brorsan är i Vasa på besök! Till min påsk hör familj, mat, vänner, vila och löpning!  Så jag är extra glad att det var just nu som foten blivit bättre. Skulle jag inte ha kunnat springa den här helgen så skulle helgen ha blivit ganska så mycket tråkigare. Idag ska jag ändå vila från löpningen och så hoppas jag på att kunna springa ett lite längre pass på söndag istället. Det är faktiskt mindre än två månader kvar till årets första marathon så jag vill få in långpass ganska snabbt igen.

Överlycklig efter 11 kilometer löpning

Nu ska vi snart iväg på påsklunch till mamma och pappa så jag lämnar er med en bild på underbetts Candy:

Lycklig löpare

Igår var det dags för första testet. Skulle foten/vristen/vaden hålla för löpning? Fick sällskap av Mimmi och Cessi på en morgonjogg med start kl.06.00.

För nån som inte springer/inte varit skadad är det kanske svårt att förstå hur nervöst det var att testa foten. Men för mig kändes det som om allt för mycket stod på spel. Orkar inte löpvila mera och ville absolut inte behöva vända om och promenera hem.

Vi joggade iväg och under de första kilometerna hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än vänster ben. Kändes efter vid varje steg och visst, en viss stelhet känner jag av men ingen smärta!!

8 kilometer fick räcka som första test och jag var så lycklig efteråt!! Sen gick jag resten av dagen också och kände efter någon slags smärta men kände ingenting! Kylde ändå ner vristen med kylpåse direkt efter och stretchade ordentligt flera gånger under dagen. Nu ska jag försöka göra allt för att inte få ett återfall.

 

 

 

Ingen löpning än så länge

Nu har det gått två långa veckor sen jag senast sprang. Tränat har jag gjort, både cyklat och vattenlöpning, men det är inte samma sak. Saknar löpningen så det gör lite ont.

Under de här två veckorna har jag varit en gång till osteopat och två gånger till massör. Massören konstaterade att mina inre vadmuskler var helt fast och så kändes det också när han masserade. Massagen verkar ändå funka och nu har jag faktiskt inte haft ont på några dar. Om jag går en längre promenad så känner jag en trötthet i vrist + vad som inte är helt normalt men ingen smärta.

Pratade med coachen igår och nu ska jag försiktigt ta tag i löpningen igen. Jag skulle ha fått springa redan idag men jag tar en extra vilodag och börjar imorgon. Idag har det snöat hela dagen och underlaget skulle säkert ha varit ojämnt. Men imorgon är det lovat att solen ska skina så jag beslöt att göra min löpdebut då. En extra vilodag gör nog ändå bara gott för vrist + vad.

Återkommer alltså under påsken med hur det gick med löpningen!